Självmord i Haninge
– en rolig historia

Det är en svinkall söndagskväll i februari. Snön knarrar som frigolit under fötterna och temperaturen har sjunkit till under 15 minusgrader. Jag har stämt möte med Per Sternbeck och Adam Blomberg i Kulturföreningen Ormens teaterlada vid sjön Rudan i Haninge. Klockan närmar sig sex och de är lite glansiga om ögonen efter fem timmars intensiva repetitioner av Arto Paasilinnas Kollektivt självmord.

Så har det hållit på nu, varje söndag, i ett par månader. Ladan som under dagen varit fylld av amatörskådespelare är nu tom, kvar finns bara en avtagande lukt av skådespelarsvett och intensivt tänkande. Per och Adam arbetar med regin inför sommarens föreställning som kommer att bli en världspremiär – Kollektivt självmord aldrig tidigare satts upp på en scen. Efter att ha tagit en kopp kaffe sätter vi oss inne i det sjaviga kombinerade kontoret/kopiatorrummet/
sminklogen/samlingsrummet.

Kort, vad handlar Kollektivt självmord om och vad är det ni vill berätta genom att sätta upp pjäsen?
Adam: Pjäsen handlar om ett antal finnar som inte vill leva längre och som, när tillfälle ges, samlar sig och bestämmer sig för att ta livet av sig, kollektivt. Planen är att göra en bussresa upp till Nordkap och där köra bussen utför ett stup, men på den där resan börjar människor prata med varandra, och de finner en närhet de kanske inte upplevt tidigare. Plötsligt blir lusten att dö allt mindre, så man bestämmer sig för att åka till ett annat stup i Schweiz, men väl i Schweiz bestämmer man sig för ytterligare ett annat stup som ligger i Portugal. Man drabbas helt enkelt av ny livslust!
Per: Ja, och det är det mest centrala tycker jag. Att människors lust att leva handlar om att träffa andra människor, att kommunicera och känna närhet. Det här samhället håller på med något helt annat, vi gör vårt bästa för att slippa träffa andra människor. Vi säger ofta att vi inte har tid med en massa saker, att gå med i föreningar, att vara politiskt aktiva eller för den delen att leka med våra ungar. Men vad gör vi all den där tiden som vi upplever att vi inte har? Tittar på TV, shoppar, sitter framför datorn. Det är en fråga om prioritering och många prioriterar fel tycker jag. Det är ingen slump att över 600 000 människor varje dag äter sin dos av antidepressiva medel för att må bättre, bli lyckligare.
Adam: Vi har inga ambitioner att tala om hur människor ska leva, men det är de här tankarna som har kommit upp under förberedelserna inför föreställningen och när vi har diskuterat tolkningen av pjäsen.

Apropå antidepressiva medel så låter ju Kollektivit självmord verkligen deprimerande. Är det en deprimerande pjäs?
Per: Det är en mycket allvarlig och mycket rolig pjäs! Det är det underliggande allvaret som gör den så rolig.
Adam: Alla som läst någon av Paasilinnas böcker vet ju att det är mycket humor i dem, att de är roliga på ett opretentiöst sätt. Detsamma gäller vår uppsättning, och vi hoppas och tror att människor inte går ifrån Teaterladan och sedan hoppar framför tåget, tvärtom!

Per: De får ju gärna gråta, men då ska det vara skrattårar och inget annat!
Adam: Ämnet ger föreställningen en tyngd och en botten, men det är ändå en komedi, och det försöker vi ta fasta på! Kollektivt självmord har aldrig satts upp förut. Vad fick er och Ormteatern att välja just den här?
Adam: Vi letar ständigt efter bra pjäser att sätta upp. Men det räcker inte bara med att de är bra. De måste också ha ett format som passar just oss när det gäller antal skådespelare, kön, ålder – och då blir genast svårare. Därför har vi under senare tid börjat titta på böcker och se om de är möjliga att dramatisera. På ett av våra manusmöten kom idéen om att sätta upp Kollektivt självmord upp. Alla läste boken, och alla föll för den drastiska humorn och det udda persongalleriet.

Per, det är du som har dramatiserat boken. Hur gör man teater av en bussresa genom Europa? 
Per: Det är inte så svårt faktiskt! Man har att välja mellan två vägar. Antingen jobbar man kraftigt med scenografin, och då får man verkligen jobba med en sån här produktion, eller så väljer man att göra, eller kanske förstärka, en överenskommelse med publiken.
Per fortsätter: På varje teaterföreställning ingår ju publiken och skådespelarna en överenskommelse. Alla vet att det är teater, alla vet att det som händer där framme inte händer på riktigt, men ändå blir man, om det är bra vill säga, berörd. Man skrattar, gråter, tycker saker är pinsamma. Kan man bara upprätthålla överenskommelsen funkar en bussresa genom Europa utan problem! Det är egentligen detta samförstånd mellan skådespelare och åskådare som fascinerar mig mest med teatern.

Så ni kommer inte att ha med en buss på scenen?
Per: Nej, det är korrekt uppfattat, och det beror inte på att den inte skulle få plats, att vi inte skulle få in den i ladan eller så, utan det beror enbart på att den skulle vara ett opraktiskt medel att berätta vår historia med.

Hur mycket repar ni inför en sommarproduktion?
Per: Det rör sig om en reptid på minst 120 – 130 timmar, effektiv tid. Till det ska sedan läggas dramatisering, scenografiarbete, kostymskisser, produktionsmöten. Det är bra mycket tid som vi lägger ner på det här. Jag har hållit på med det här i över 20 år nu, och ibland är man mätt och då tar man paus i ett par år, men sedan återvänder man och det är lika roligt som det alltid har varit! Dessutom har det då kommit till nya förmågor, som till exempel Adam. Det är det som är bra med Ormen, att föreningen har långsiktiga mål och kontinuitet. Vi är inget projekt som blossar upp för att sedan försvinna! Vid det här laget sitter både Per och Adam och gäspar. Jag börjar förstå att det är dags att sluta den här intervjun.
Efter att noggrant ha larmat, stängt och låst portarna in till ladan traskar vi hemåt i vintermörkret. I högtalarna ropar de att tåget mot Västerhaninge är 12 minuter försenat. Man kan bli deprimerad för mindre.

Helge Berg